Okänd
Hans namn och ålder visste han bara själv, ett stråk av grått i det svarta.
Hans kropp var lång och smidig och han rörde sig över markerna med självklarhet och stolthet.
Blicken mörk där man nästan kunde ana en gul glimt.
Han levde för dagen och njöt av sin frihet.
Många var givetvis likgiltiga, såg honom inte, för andra som såg hans skönhet var han vacker och bland sina egna till och med oemotståndlig. Där fanns förstås de som såg honom som avskyvärd, som bara såg det svarta skinnet och inget annat, där han blev annorlunda, okänd, farlig, otäck kanske av okunnighet och rädsla.
Deras ord kände han igen sedan länge ful, äcklig, hemsk, han var van och slagen hade träffat hans rygg ett antal gånger men han hade alltid kommit undan, kunnat lita på sin smidiga snabba kropp som alltid fört honom i säkerhet igen och igen.
Men den här gången var han på okänd mark, inga kända tillflyktsställen.
Han anade ropen, kände de springande stegen som kom emot honom, men hittade ingenstans att gömma sig. Rösterna som vibrerade i luften. Snart kändes slagen av pinnar över hans rygg, fler och hårdare. Han försökte förtvivlat komma undan, men de hann ikapp honom, trängd och kroppen mot marken, tillslut en fot i nacken. Det fanns inte mer att göra, bara att ge upp, han anade den lilla tunna rösten ”men det är inte rätt, vi har inte rätt… han är bara en av sin sort” men den kunde inte överrösta de andra, de gälla, skarpa hårda orden ”Få bort honom” ”Det finns faktiskt barn här” ”Det kan hända vad som helst” ”Han kan inte komma här och ta sig friheter, det är vår mark”.
Så mörker, tystnad och en evig stillhet.
Kroppen, den svarta, den vackra ligger slapp, sparkas undan, inte värd något, den svarta blicken är tom. Stoltheten kuvad.
Den nöjda rösten”Å så skönt, nu är han borta”
”Ja, man kan faktiskt inte ha huggorm på tomten”
