Analfabeten som kunde räkna av Jonas Jonassson
Jag är faktiskt jättebesviken på den här boken, och sett fram emot den – jag tyckte så mycket om “Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” men analfabeten saknar den värmen och stämningen som finns i hundraåringen. Visst är den både småfyndig och smårolig emellanåt och bitar som är bra, men den är alldeles för glättig och farsartad, och inte det minsta trovärdig, hur det nu kan komma sig att Hundraåringen är det, men det är den faktiskt, nej, det här känns som när man ser en fånig Jönssonligan-film. Nej tyvärr det här var inget för mig.
Ger mig i kast med sista delen av Guillou´s “Mellan rött och svart”………
