Så har då påsken kommit och gått, blev en trevlig helg!
Alla var hemmavarande, så det var de vanliga politiska diskussionerna, ständigt slut på rena glas i skåpen, tomma burkar och brödpåsar när grabbarna liksom skördetröskor går fram genom skafferi och kylskåp. Men jag diskar gärna och fyller på i skåpen, börjar dessutom bli ganska van med att laga veganmaten.
Niklas har också ny hårfärg som vanligt när Jonas har varit hemma.
Men nu har Jonas farit hem till sitt och det blir lite tomt och tyst, Niklas piper iväg till sina kompisar och det är väl så det ska vara.
IgÃ¥r fick jag ett sÃ¥nt där “kedjebrevmail” frÃ¥n en kompis, jag brukar nästan aldrig hinna med att svara och skicka sÃ¥dana vidare men det här var lite kul, med frÃ¥gor som man skulle svara pÃ¥ och skicka vidare till vänner, sÃ¥ jag svarade pÃ¥ frÃ¥gorna och skickade iväg till nÃ¥gra, ja de är ju inte sÃ¥ ovanliga.
Men det var inte det, utan en av frÃ¥gorna var – Vad ville du bli när du var liten? När jag var riktigt liten ville jag bli sjuksköterska och hade hel utrustning med tomma medicinburkar, medicinkoppar, sprutor (utan nÃ¥lar förstÃ¥s) som min mamma hade tagit med sig hem Ã¥t mig frÃ¥n sitt jobb, jag hade ocksÃ¥ en “rock” som var en omsydd vit herrskjorta med en namnlapp som det mycket ordentligt stod “Syster Karin” pÃ¥, och doktorsgrejerna jag fick i julklapp eller om det var födelsedagspresent blev mycket välanvända (fast de riktiga var förstÃ¥s bättre) och jag var ju faktiskt Syster.
Men detta var innan jag lärde mig skriva, efter det var det författare jag skulle bli, jag hade ocksÃ¥ en period dÃ¥ jag kunde tänka mig bibliotekarie och dÃ¥ katalogiserade jag alla barnböcker vi hade pÃ¥ landet, med listor, katalogsytem och varje bok fick en ficka med tillhörande kort intejpade pÃ¥ insidan av bokpärmen och alla böcker märktes nogrannt med “Tillhör Brännskogens bibliotek”.
Men det var författare jag skulle bli, jag skrev sagor och berättelser och jag började på ett mycket seriöst arbete om kängurur, jag var kanske 9 år, och bilderna kalkylerades av med smörpapper från böcker, jag blev inte riktigt nöjd med bilderna minns jag men tänkte nog ersätta dem sedan med riktiga foton. Nu undrar jag varför jag iallsindar skulle skriva om just kängurur? Men än i dag kan jag lite olika sorter känguror och vallabys. Men det var nog lite för stort projekt för det blev aldrig klart, kanske tröttnade jag på kängururna (hur får man egentligen till känguru i plural och dessutom i bestämd form???) och det var väl heller aldrig riktigt aktuellt med en studieresa till Australien.
Jag har alltid skrivit mycket, uppsatser i skolan var det bästa jag visste, jag fattade aldrig varför alla tyckte det var pest. Dagböcker har jag skrivit sporadiskt och i perioder, under tonåren var det mycket noveller och kortare berättelser och under en period mycket skräck och spökhistorier, men Vampyrgrisen som härjade i Londons dimma var faktiskt inte min skapelse utan min kompis, jag hade istället mystiska steg på vindar, personer som försvann, spår och svarta handskar som plötsligt dök upp och försvann, mycket mystik och ja, ja en och annan hårig jättespindel.
För ett tag sedan hittade jag en uppsats som jag skrivit nÃ¥gon gÃ¥ng i mellanstadiet, en sÃ¥dan där “Berätta vad gör du om si och sÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r”, där hade jag skrivit utan tvekan att jag var författare men ocksÃ¥ att jag hade ett adopterat indianbarn(?!)
Indianbarnet lämnar jag med varm hand Ã¥t indianerna själva, men författardrömmen finns nog där än…
En av de finaste dikterna jag vet (Ursäkta Boye, Ferlin, Södergran och alla andra) har skrivits av två pojkar Jimmy och Oskar från Luleå som då gick i 3:dje klass och som deltog tillsammans med sin klass i en dikttävling:
Författaren
Eftertänksam, fantasifull,
skriver, tänker, läser
Han är lycklig
Bokskrivaren